Motgångar på hög
Kan man minst sagt säga. Jag kände att jag behövde skriva av mig lite denna sömnlösa natt. Det är mycket hjärta och hjärna inatt. Jag vet knappt var jag ska börja men vi kan börja med att jag kollade på ett avsnitt av that 70s show som handlar om ett förhållande som tar slut
Som till slut fick mig att tänka på sina egna naturligtvis. Som senare även utvecklades till att lyssna på gamla låtar som betyder mycket. Kanske t.o.m lite väl mycket för att ens nämnas eller ens tänka på under en natt. Känslor och tankar som möts på ett obehagligt sätt. Och jag är ledsen för att allt inte gått rätt till helt enkelt. Det är inget jag kan ändra på nu, men att kunna ändra på det hade vatt de bästa som kunde hända just nu. Och när man ser folk som är yngre än en själv ligger så långt före med så mycket.
Och med dessa tankar tänkte jag att jag kunde släcka lyset och somna. Men icke sa jag tydligen. Nej detta växta ännu mer med ögonlocken stängda och resulterade i att man på något konstigt ,men ändå okonstigt, sätt började med vart man var i livet. Och jag kan säga att jag mår inte bra över vart jag befinner mig! Absolut inte!
Min pappa när han var i min ålder, så bodde han ihop med min mamma, hade ett jobb och min syster var född. Och vafan gör jag? Bor hemma, ingen att älska och hålla kär, och det största inget jobb... Vafan. Och inte nog med att jag inte har jobb, jag har förmodligen också blivigt utslängt ur "jobbgarantin" också. Så just nu äger jag 160kr varav ca 70kr är pappas till öl imorgon. Vi kan ta lite om jobbgarantin också om ni verkligen vill veta.
Det började för en månad sen (?) ungefär, och jag fick för mig innan jag somnade att "vafan jag ska till tandläkaren imon, bäst att ställa klockan" Sagt och gjort, jag gick upp och kollade på lappen om det verkligen verkligen var idag... Men de var de ju inte, så dagar gick och sen fick jag ett brev att jag blivit kallad till ett möte men inte dök upp och fick en ny tid. Fine tänkte jag, en gång är ingen gång två gånger är en gång för mycket. Sen var de äntligen dags för tandläkaren lite senare in i månaden. Och jag hade känslan av att "vafan de va något mer" och klart de va de, för ca 3-4 dagar senare fick jag ett brev att jag missat ett möte och telefon tid och att dom skulle överväga att ha kvar mig inom jobbgarantin...
Blää, allt är verkligen skit just nu och jag vill bara inte ha fler motgångar, jag vill känna att seglet vänder till slut. Men just nu känner jag ingen vändning...
Som tur har man vänner som går att snacka med, och verkligen kan slappna av med. Vilket jag kan säga att de är inte alla som har, och de känns jävligt bra! Så utan att verka lite för mycket gay så vill jag bara säga ett stort jävla Tack! till er
Kände att de blev lite wall of text, men vafan ;)
Over'n Out!
Som till slut fick mig att tänka på sina egna naturligtvis. Som senare även utvecklades till att lyssna på gamla låtar som betyder mycket. Kanske t.o.m lite väl mycket för att ens nämnas eller ens tänka på under en natt. Känslor och tankar som möts på ett obehagligt sätt. Och jag är ledsen för att allt inte gått rätt till helt enkelt. Det är inget jag kan ändra på nu, men att kunna ändra på det hade vatt de bästa som kunde hända just nu. Och när man ser folk som är yngre än en själv ligger så långt före med så mycket.
Och med dessa tankar tänkte jag att jag kunde släcka lyset och somna. Men icke sa jag tydligen. Nej detta växta ännu mer med ögonlocken stängda och resulterade i att man på något konstigt ,men ändå okonstigt, sätt började med vart man var i livet. Och jag kan säga att jag mår inte bra över vart jag befinner mig! Absolut inte!
Min pappa när han var i min ålder, så bodde han ihop med min mamma, hade ett jobb och min syster var född. Och vafan gör jag? Bor hemma, ingen att älska och hålla kär, och det största inget jobb... Vafan. Och inte nog med att jag inte har jobb, jag har förmodligen också blivigt utslängt ur "jobbgarantin" också. Så just nu äger jag 160kr varav ca 70kr är pappas till öl imorgon. Vi kan ta lite om jobbgarantin också om ni verkligen vill veta.
Det började för en månad sen (?) ungefär, och jag fick för mig innan jag somnade att "vafan jag ska till tandläkaren imon, bäst att ställa klockan" Sagt och gjort, jag gick upp och kollade på lappen om det verkligen verkligen var idag... Men de var de ju inte, så dagar gick och sen fick jag ett brev att jag blivit kallad till ett möte men inte dök upp och fick en ny tid. Fine tänkte jag, en gång är ingen gång två gånger är en gång för mycket. Sen var de äntligen dags för tandläkaren lite senare in i månaden. Och jag hade känslan av att "vafan de va något mer" och klart de va de, för ca 3-4 dagar senare fick jag ett brev att jag missat ett möte och telefon tid och att dom skulle överväga att ha kvar mig inom jobbgarantin...
Blää, allt är verkligen skit just nu och jag vill bara inte ha fler motgångar, jag vill känna att seglet vänder till slut. Men just nu känner jag ingen vändning...
Som tur har man vänner som går att snacka med, och verkligen kan slappna av med. Vilket jag kan säga att de är inte alla som har, och de känns jävligt bra! Så utan att verka lite för mycket gay så vill jag bara säga ett stort jävla Tack! till er
Kände att de blev lite wall of text, men vafan ;)
Over'n Out!
